Utzoomad

”Hoho.”

Min röst studsar stumt tillbaka utan varken ett svar eller ett eko. Och med ett drag av kyla. Det är som om rösten filtreras på sin mänsklighet där ute i cybervärlden och kommer tillbaka mer robotlik.

”Hallå?”

Det är verkligen en märklig känsla att sitta ensam på ett zoom-möte och vänta. Helt ensam … bara stirra på sig själv … på sitt eget ansikte som tar upp hela skärmen. Inga andra är uppkopplade, inga röster … bara tystnad. Total tystnad. ”Var är alla?”

Ensamheten ute i den virtuella världen är av en alldeles särskild sort. En tomhet som går att ta på … en tomhet som man inte kommer i närheten av ute i den verkliga verkligheten. Inte ens efter tolv månader av hemarbete och karantän … inte ens efter en ensam jul och ett öde nyår kommer man i närheten av den ensamhet som slår emot en i ett tomt mötesrum på zoom. ”Var det inte kl 15.00 vi skulle ses?”

Jag börjar tycka synd om stackarn som sitter och väntar där på andra sidan skärmen … orkar inte möta hans blick … känns så obeskrivligt sorgligt. Jag stänger av micken, som om någon skulle höra mig. Sätter på den igen. ”Hallå!” Jag stänger av videon men då blir det som om jag inte längre existerar. Sätter på den igen. Tittar närmre. ”En pormask?” Att spegla sig på zoom är ändå höjden av patetik, djupare än så kan man inte sjunka. Tänk om någon helt plötsligt kopplar upp sig och man sitter där och klämmer finnar, eller petar sig i näsan. Fullkomligt bekväm i sin ensamhet.

Jag vrider och vänder på mig där i soffan, försöker hitta en skön ställning … börjar tappa tålamodet. ”Hallå! Nån där? … Is anybody out there?” Ganska passande med tanke på att mötet jag inväntar är med en grupp astrobiologer. Jag älskar astrobiologer, de är de mest hoppfulla personer som existerar på denna planet. De viger sina liv, sina karriärer åt att hitta liv på andra platser än på Jorden. Det är förmodligen den mest hopplösa uppgift … den mest ouppnåeliga drömmen … och innerst inne vet de att drömmen inte kommer gå i uppfyllelse under deras livstid. Men ändå ger de inte upp utan fortsätter med samma glöd och beslutsamhet som alltid.

Jag är verkligen taggad på det här mötet … har sett fram emot det i flera dagar, så var är de? Jag kollar mailet igen … 15.00 på fredag … jag kollar klockan … 15.15, och det är fredag.

”Suck”. Jag behöver verkligen lite stimulans från mina kollegor, lite inspiration. Dessa möten brukar alltid utveckla sig till fantasifulla sessioner. Och det skulle jag behöva mer än någonsin. Nu när vi alla bara sitter ensamma hemma är det viktigare än någonsin att kunna resa iväg till platser långt, långt bort … med enbart fantasins hjälp. ”Det är fantasin som sätter gränserna” är ett slitet uttryck men ändå så sant. Jag kan ibland känna att gränserna för min (och andras) fantasi är lite väl snäva och jag skulle verkligen vilja tänja på dem, hur gör jag det? ”Hallå! … hur gör jag det?”

Inget svar. Fortfarande tomt där ute i cyberetern. Som forskare och författare är fantasin mitt viktigaste verktyg och det verkar ju dumt att jag ska känna mig begränsad i den. Jag vill öppna upp gränserna! Låta det flöda … obegränsat, ska de va! ”Eller hur?”

Fortfarande ingen respons. Kollar mailet igen. ”Nej, mötet är ju nästa fredag!”

Jaja, men nu har jag i alla fall ett pandemimål … jag ska öppna upp fantasins gränser. Slå upp portarna på vid gavel. Hur vet jag inte än. Det kanske innebär att jag måste lära mig meditation, eller ta sinnsesutvidgande droger (inte lätt att få tag på innan pandemin, så omöjligt nu), eller så får jag bara sätta mig ner och skriva … skriva ner idéer och utveckla dem … låta de få eget liv … kanske det är det bästa sättet att tänja på fantasins gränser?